Jag brukar se er, speciellt innan KTH inte så mycket efter.

Jag ser er på busstation gåendes med omålade actionfigurer under armarna längtandes efter att få komma hem, öppna paketet och försiktigt och noggrannt måla figuren för att med glädje ställa den på er dammiga hylla.

Jag ser er på restaurangen disskutera science fiction som stargate eller star wars och hur det skulle kunna fungera i verkligheten.

Ni funderar om vad ni kommer ( inte om eller hypotetiskt) säga till utomjordingarna när dom väl känner sig bekväma nog att kliva ut från skuggan och visa sig.

Ni pratar intensivt och med sådan passion om vem som skulle vinna om Superman och Thor var tvungen att duellera.

Jag ser er överallt och om ni bara visste att under min billiga fejkskinnjacka bär jag min (för er) dolda identitet och mitt hemliga S på bröstet, bokstavligt talat.

Under mina stuprörsjeans bär jag min kärleksförklaring till det de gröna männen, så nära mig jag kan.

Ni har ingen aning men jag finns där, det enda som syns är genom de svarta glasögonen de flesta tror jag valde för att de är modernt nu. Men endast ni kan förstå kärleken till att jag döljer det sanna genom att ta på mig mina tjocka svarta glasögon. När ni är redo tar jag av mig dom och visar mitt S.