Hejsan
Idag hade vi vårat andra paleopatologi (bensjukdomar) seminarium och den handlade om skam. Detta seminarium fick en verkligen att tänka att mycket förändras inte alls över hundratals år.

Vi pratade om skam som kan uppstå genom att ha vissa sjukdomar. Detta kunde bero på okunnighet och rädslan över det okända. Sjukdomar som kan ses av omgivningen kan tänkas bringa en viss skam över sig. Om man är den sjuka kan man säkert höra omgivningens tankar som dömmer en och se dem rygga tillbaka i skräck att själva bli drabbade.

Syfilis är ett exempel på en gammal sjukdom som kunde tänkas bringa skam på grund av att den syntes så väl av omgivningen. Man kan tänka att när människor i de medeltida städerna såg dessa sjuka männikor med avsky. Man ska absolut inte dra alla över samma kant utan det borde funnits människor som hjälpt de som drabbades av syfilis annars skulle det finnas lika mycket idag som det fanns då.

Jag själv tror att denna tankegång berodde väldigt mycket på okunnighet.

Ett exempel på okunnighet är uppkomsten om AIDS. Vilket vi även pratade om och vi fick lyssna på en man som var en av dom första att få diagnosen AIDS i Sverige. Väldigt hemsk dokumentär där han förklarade om skammen att bli diagnostiserad med denna sjukdom som i den då okunniga benämningen kallades "bögpesten". Han berättade om sin syster som torkade sig över kinden efter att ha gett henne en puss. Detta var bara kring 30 år sedan och om man tittar närmare kan man säkerligen se denna okunnighet om sjukdomar ännu idag där folk ryggar tillbaka i rädsla och människor böjer ner huvudet i skam.

Såna här ämnen är väldigt svåra att diskutera ur ett osteologiskt perspektiv eftersom det handlar om individuella känslor, men den är inte onödig. Delvis för att det är intressant att fundera på hur exempelvis människor från medeltiden såg på sjukdomar själva. Om det överensstämmer med den bilden många säkerligen har att de sjuka fick leva i exil. Men var det verkligen så? Om inte någon visade omtanke och vårdade de sjuka skulle inte många fler människor hittas med spår av dessa sjukdomar på benen? och som jag nämnde ovan, skulle inte dessa sjukdomar fortfarande finnas i större omfattning som de gjorde då?

Gav verkligen sjukdomar så mycket skam under forntiden som man skulle kunna tro? Eller eftersom många hade synliga sjukdomar tillhörde det normen, så människor ansåg det inte viktigt nog att uppmärksamma?

Jag tycker även att det är viktigt som en osteolog att diskutera sånna här svåra ämnen, fast svaren är nästintill omöjliga att få tag på, för att det är människan själv som kommer fram. Inom humanosteologi är det just människan vi vill nå fram till och därför är det mänskliga beteendet värt den svåra diskussionen.

Det kom in lite vård och omsorg i detta inlägg, vilket vårat första seminarium handlade om.